Modestly och mest uppriktigt, Sarah! (Artikel)

Av Stanley Collymore

Vi var alla av oss - utan samråd med dem som tänkte och biologiskt led oss, långt mindre än något tillstånd från oss - födda i denna värld, som oundvikligen, så långt jag vet, fram till dödsuppkomsten och livet här måste oundvikligen stanna här. Allt bra och bra, om vi har tillhandahållits av de som berörs av en gynnsam start i livet och det efterföljande konstruktiva stödet, i alla dess positiva former, krävs det nödvändigtvis och begripligt under de omständigheter som vi befinner oss i och är kritiska för vår troliga förbättring som människor. Men detsamma är det inte alltid, oavsiktligt och uteslutande att vara den som gav oss livet, för vi har också vår del att spela för att definiera vad vi fördelaktigt blir och hur vi effektivt kan uppnå det önskade målet.

Och du, Sara, unga, även om du uppenbarligen har, har redan framträdande, välsignat och upplysande utvecklat de viktiga aspekterna av livet som på ditt instinktiva och engagerande sätt du mest spännande medför med andra, för att alltid införa dem som är tilldelade med Den lyckliga lyckan, i ditt fall, till och med informellt men också mest förtjusande för att lära känna dig.

Detta arbete var helt inspirerat av, tänkt och skrivet för och är särskilt tillägnad den namngiven personen som synligt nämns i den. Hennes namn är Sarah och hon är anställd i en stormarknadskedja som heter Morrisons, och där jag alltid handlar när jag råkar vara i Storbritannien.

Brittiska men jag är utan tvivel det måste jag säga ärligt när det gäller kundtjänst i Storbritannien, och från mina personliga erfarenheter, stora stormarknader eller andra kommersiella företag är "tjänsten" - om man kan kalla det det - vanligtvis skrämmande och det är vara så artig som jag kan få eller bryr mig om i det här fallet. Ett evigt tillstånd där de för det mesta, vars enskilda jobb det är att vara i minsta vanligt artiga till betalande kund, är så sällsynt att ha en snöstorm i Barbados.

Och det otroliga är att många av dem inte tycks bryr sig, ovetande, det verkar som om de som de behandlar på det här off-hand-sättet faktiskt är de i slutet av dagen som betalar sin lön eller löner. Men de kommer undan med det och uppenbarligen gör det av olika anledningar. Bland dem dumhet.

Men tillräckligt med dessa lowlifes. Därför är det en sällsynt behandling och ett otvivelaktigt nöje när det ibland och helt oväntat uppträder på personer i dessa positioner som inte bara är fullt auktoriserade med sina jobb men också är artiga, hjälpsamma och i ett ord mänskligt. Och det är här den här historien börjar.

Jag hade aldrig i alla mina tidigare tillfällen vid denna specifika gren av Morrisons där personalens beteende där och som jag hade behandlat tidigare är övergripande utmärkt, och jag menar det ärligt, träffade Sarah förut. Men jag är säker på att du håller med mig - de av er som har något bra gråämne för en hjärna - att det finns människor som man för första gången stöter på och en instinktivt vet att de är speciella.

Jag är välskött och har träffat alla slags i mitt liv - det bra, det dåliga och det likgiltiga - och det är allt i en dags arbete för mig. Det är sagt att det finns några människor som precis som en scenisk situation som inspirerar dig - och om du någonsin varit i Barbados än du vet vad jag pratar om (leende) - gör det omedelbart. Och som en poet som är helt fascinerad av saker som är fysiskt eller inspirerande vacker - oavsett om dessa är animerade eller livliga - förbinder jag mig alltid, antingen direkt eller i allra första tid, att entusiastiskt begå mina tankar och skönheten i det jag såg, fysiskt eller psykiskt, på papper och därefter föds en ny dikt.

Det är mitt generella mönster när jag är utomlands och det är ingen tveksamhet från min sida att jag gör det, eftersom jag vet att när det gäller människor där kommer mina ansträngningar och handlingar att uppskattas i altruistisk mening, där de blev uppfattade. Okej, det är något som jag definitivt undviker i mitt hemland i Storbritannien och av mycket goda skäl.

Till att börja med är altruism inte ett ord som den överväldigande majoriteten av människor i Storbritannien har någon uppfattning om vad det är, och även om man skulle förklara det för dem skulle de fortfarande inte förstå eller bry sig om. Så med min mycket erudite hjärna och min uppriktiga religiösa uppväxt i fallet med mina britter, avstår jag alltid i deras fall av mina castingpärlor före svin, både bokstavligen och figurativt i deras fall.

Och av goda skäl: Skriv en dikt mot bakgrunden jag tidigare har målat för en Brit om den personen är man eller kvinna och han eller hon jag kan garantera dig alltid och instinktivt tror att jag måste ha ett bakre motiv i gör så. Och ovillkorligen är, som jag utan tvivel är, en rak, obestridlig och en unapologisk heteroseksuell, svart man i orubbligt och utomordentligt markant proselytiserad Dyke, Queer och skrattret professor Transgender Britain - eller som en brittisk författare på ett lämpligt sätt beskrivit sistnämnden som "män i frocks "- Förorenat förorenande av detta påstådda gröna och trevliga land med deras närvaro och åtföljande pedofilihändelser - Jag behöver absolut inte grafiskt beskriva de instinktiva svaren och konnotationerna bakom dem när någon annan än dem gör en altruistisk gest, även när det är en litterärt konstverk som poesi.

Men det finns några tillfällen när min altruistiska natur uppror mot att jag tar ett så tveksamt angrepp i Storbritannien och följaktligen börjar jag ta den ordspråkiga chansen. Och min entusiastiska skrivning av denna dikt för Sarah - som tidigare, bestämt courteously och helt ömsesidigt av hennes sida och i det förfarande som charmigt fick sitt samtycke fullt ut informerade henne om vad jag hade planerat att göra - är en tydlig indikation på det.